Det har redan skrivits mycket om Watchmen-filmen och jag antar att nu när jag sett filmen borde jag skriva någonting, men… tja, jag vet inte. I fredags gjorde Junkultur en sammanställning av svenska recensioner och konstaterade att nästan alla gav den 3/5. Jag kan bara hålla med.
För er som inte vill läsa [för] långa inlägg kan jag sammanfatta så här: Watchmen är en sevärd film och den lyckades underhålla mig under de 160 minuter den varade. En stark trea för er som inte läst serien, fast en svag dylik om ni läst serien. Med det ur vägen kan vi börja prata allvar.
När jag skrev om tokiga amerikaner i föregående inlägg utelämnade jag mina förutsägelser om filmen. Nu passar det väl att posta dem, som en utgångspunkt:
- Snyder kommer vara väldigt trogen förlagan.
- Ovanstående innebär att filmen inte kommer vara helt genomusel.
- Att vara bokstavstrogen är inte bästa sättet att göra en adaption.
Och så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag hade mer rätt än jag hoppades. Ni får helt enkelt lita på att jag skulle erkänna om jag hade haft fel.
Speciellt den tredje punkten är värd att reflektera över. Som serienörd är det lätt att hänga upp sig på detaljer i filmen. Varför refererar Rorschach i en scen till sin mask som just en mask? Eller varför ändrades ”Your hands. My perspective.” till ”Your hands. My pleasure.”? För det finns gott om små ändringar i filmen (och en stor).
Zack Snyder har fått en stämpel av att vara något av ett superfan; rapporter från inspelningen av filmen har t.ex. nämnt hur Watchmen (i serieform) var konstant närvarande och ofta refererades till när det kom till att bestämma hur någonting skulle se ut i filmen (som om det inte räckte att Dave Gibbons skötte produktionsdesignen). Det må visserligen vara rätt ”häftigt” att se hur många paneler ur boken ser exakt likadana ut i filmen, men finns det verkligen något egenvärde i det?
I sin iver att återskapa Watchmen verkar Snyder mest ha bekymrat sig om att få det visuella att stämma överens med förlagan istället för att fundera på hur man gör en bra film av det hela. Att lyfta strukturen rakt av – en struktur som är gjord för en serietidning som ursprungligen serialiserades månadsvis – utan att göra de ändringar som kanske krävs för att göra Watchmen The Movie. Att klämma in tolv nummer, 334 sidor, i en film är ett monumentalt uppdrag och självklart måste uppoffringar göras. Vad Snyder och vänner verkar ha missförstått är vad som måste offras.
Så mitt största problem med filmen är inte de ändringar och tillägg som gjorts, utan att inte TILLRÄCKLIGT har ändrats. I sin nuvarande form kommer filmen inte i närheten av att göra Watchmen rättvisa. Allt som inte direkt knyter an till huvudintrigen eller någon av de centrala karaktärerna är borta. Allt extra smådetaljer som ger karaktärerna djup, eller gör världen till mer än en kuliss har manusförfattarna och Snyder gjort sitt bästa för att avlägsna.
Vad som är kvar är ytan – filmens look, noga modellerad efter Dave Gibbons teckningar – och grundberättelsen med den inledande mordgåtan och allt som händer till följd av The Comedians död – dvs, skelettet. Alltför därimellan – om jag ville vara elak skulle jag säga hjärta och hjärna – lyser med sin frånvaro. Mycket av det som skulle kunna förvandla filmen från en rätt steril övning i filmskapande till ett levande, komplext verk som folk kommer att diskutera om tjugo år, saknas.
0 Svar till “Efter Watchmen”