Nej, det är inte Billy Batson vi talar om, utan en ny gruppblogg från ett gäng svenska seriebloggare. En snabb koll indikerar att de går loss på superhjältar något mer än jag gör, men det är fortfarande tidigt och vem vet hur sajten kommer utvecklas under den kommande tiden.
Hursomhelst är den definitivt värd ett besök: www.shazam.se
Efter Watchmen
Publicerade mars 17, 2009 Film Leave a CommentTags: recension, serieadaptioner, Watchmen
Det har redan skrivits mycket om Watchmen-filmen och jag antar att nu när jag sett filmen borde jag skriva någonting, men… tja, jag vet inte. I fredags gjorde Junkultur en sammanställning av svenska recensioner och konstaterade att nästan alla gav den 3/5. Jag kan bara hålla med.
För er som inte vill läsa [för] långa inlägg kan jag sammanfatta så här: Watchmen är en sevärd film och den lyckades underhålla mig under de 160 minuter den varade. En stark trea för er som inte läst serien, fast en svag dylik om ni läst serien. Med det ur vägen kan vi börja prata allvar.
När jag skrev om tokiga amerikaner i föregående inlägg utelämnade jag mina förutsägelser om filmen. Nu passar det väl att posta dem, som en utgångspunkt:
- Snyder kommer vara väldigt trogen förlagan.
- Ovanstående innebär att filmen inte kommer vara helt genomusel.
- Att vara bokstavstrogen är inte bästa sättet att göra en adaption.
Och så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag hade mer rätt än jag hoppades. Ni får helt enkelt lita på att jag skulle erkänna om jag hade haft fel.
Speciellt den tredje punkten är värd att reflektera över. Som serienörd är det lätt att hänga upp sig på detaljer i filmen. Varför refererar Rorschach i en scen till sin mask som just en mask? Eller varför ändrades ”Your hands. My perspective.” till ”Your hands. My pleasure.”? För det finns gott om små ändringar i filmen (och en stor).
Zack Snyder har fått en stämpel av att vara något av ett superfan; rapporter från inspelningen av filmen har t.ex. nämnt hur Watchmen (i serieform) var konstant närvarande och ofta refererades till när det kom till att bestämma hur någonting skulle se ut i filmen (som om det inte räckte att Dave Gibbons skötte produktionsdesignen). Det må visserligen vara rätt ”häftigt” att se hur många paneler ur boken ser exakt likadana ut i filmen, men finns det verkligen något egenvärde i det?
I sin iver att återskapa Watchmen verkar Snyder mest ha bekymrat sig om att få det visuella att stämma överens med förlagan istället för att fundera på hur man gör en bra film av det hela. Att lyfta strukturen rakt av – en struktur som är gjord för en serietidning som ursprungligen serialiserades månadsvis – utan att göra de ändringar som kanske krävs för att göra Watchmen The Movie. Att klämma in tolv nummer, 334 sidor, i en film är ett monumentalt uppdrag och självklart måste uppoffringar göras. Vad Snyder och vänner verkar ha missförstått är vad som måste offras.
Så mitt största problem med filmen är inte de ändringar och tillägg som gjorts, utan att inte TILLRÄCKLIGT har ändrats. I sin nuvarande form kommer filmen inte i närheten av att göra Watchmen rättvisa. Allt som inte direkt knyter an till huvudintrigen eller någon av de centrala karaktärerna är borta. Allt extra smådetaljer som ger karaktärerna djup, eller gör världen till mer än en kuliss har manusförfattarna och Snyder gjort sitt bästa för att avlägsna.
Vad som är kvar är ytan – filmens look, noga modellerad efter Dave Gibbons teckningar – och grundberättelsen med den inledande mordgåtan och allt som händer till följd av The Comedians död – dvs, skelettet. Alltför därimellan – om jag ville vara elak skulle jag säga hjärta och hjärna – lyser med sin frånvaro. Mycket av det som skulle kunna förvandla filmen från en rätt steril övning i filmskapande till ett levande, komplext verk som folk kommer att diskutera om tjugo år, saknas.
Crippa bloggar lite snabbt om Watchmen, och påminner mig om att jag har haft ett halvfärdigt inlägg liggande i snart en vecka.Dags att få tummen ur med andra ord, så att ni får chans att läsa mitt osammanhängande dravel innan filmen har premiär här i Sverige.
Jag har, lite mot min vilja, blivit dränkt i recensioner och allehanda diskussion om Watchmen eftersom folk i USA redan har sett den, och är väldigt sugna på att peka ut alla eventuella fel/ändringar jämfört med Moores original. Oavsett om jag vill lyssna eller inte. Sådant är livet för en serienörd som jobbar i en seriebutik.
Normalt brukar jag undvika att läsa för mycket om en film jag vill själv vill se, speciellt en film som Watchmen som genererar mycket diskussion, men när en bekant länkade till en neo-konservativ bloggare i USA som började med att gnälla på att en R-rated film innehåller våld eftersom ”den marknadsförs till barn” (argumentationen verkar vara begränsad till ”serier är för barn”) till att skrikande hävda att de personer som sa emot henne i förlängningen försvarar Hitler och samtidigt lyckas jämföra Watchmen-serien med Mein Kampf – ja, då var jag tvungen att försöka hitta en mer rationell, och förhoppningsvis blodtryckssänkande, diskussion som motpol.
Det visade sig vara enklare sagt än gjort. Visserligen kan jag förstå hur Watchmen nästan bjuder in till a) upphetsad debatt och b) en enkel, ytlig läsning av texten, men efter ett tag blir det deprimerande att uppleva hur folk alltför lättfärdigt avfärdar en bok som jag personligen håller som ett fantastiskt exempel på vad mediet kan åstadkomma.
För det är inte bara heltokiga bloggare som visar exempel på usel analytisk förmåga. Ta till exempel recensionen i The New Yorker, som börjar med att avfärda (superhjälte)serier och de som läser sån dynga i första stycket.
The world of the graphic novel is a curious one. For every masterwork, such as ”Persepolis” or ”Maus,” there seem to be shelves of cod mythology and rainy dystopias, patrolled by rock-jawed heroes and their melon-breasted sidekicks. Fans of the stuff are masonically loyal, prickling with a defensiveness and an ardor that not even Wagnerians can match.
Tydligen har den gode Anthony Lane aldrig hört talas om Sturgeons lag (”Nittio procent av allt är skräp”) men så klart, det var ju en science fiction-författare som kodifierade vardagsförnuft till en lag, och om det finns någonting som det är legitimt att avfärda med en handviftning är det SF. Och serier, så klart.
Men det handlar inte bara om ytligt snobberi.
”Watchmen,” like ”V for Vendetta,” harbors ambitions of political satire, and, to be fair, it should meet the needs of any leering nineteen-year-old who believes that America is ruled by the military-industrial complex, and whose deepest fear—deeper even than that of meeting a woman who requests intelligent conversation—is that the Warren Commission may have been right all along. The problem is that Snyder, following Moore, is so insanely aroused by the look of vengeance, and by the stylized application of physical power, that the film ends up twice as fascistic as the forces it wishes to lampoon.
New York Times recensent är inne på samma spår.
But brutality is not merely part of Mr. Snyder’s repertory of effects; it is more like a cause, a principle, an ideology. And his commitment to violence brings into relief the shallow nihilism that has always lurked beneath the intellectual pretensions of ”Watchmen.” #
Sen finns det lika mycket positivt att hämta om man orkar söka. Ebert t.ex. gav filmen en väldigt positiv recension, och avslöjar i kommentarerna att han inte läst Watchmen, och ej har för avsikt att göra det, då han tycker att det ska vara möjligt att se en film utan att behöva läsa en bok. Och han har en poäng.
Varför jag citerar dessa två herrar har inte så mycket att göra med vad de tyckte om filmen, även om de verkar frustrerande överens, utan att de recenserar en film, men samtidigt drar in orginalet på ett sätt som får mig att slita mitt hår. Inte för en sekund tror jag att de satt sig in Moores sammansatta historia på ett sätt som gör dem kvalifierade att kommentera den, än mindre i de fördömande ordalag som de använder.
Att hålla isär filmen och boken är tydligen är väldigt svårt. Inte bara för recensenterna. Många seriemänniskor dyker upp i kommentarerna och beroende på recensentens åsikt tar en av två förutsägbara position; dvs. en recensent som skriver positivt om filmen får skit för hur kan man gilla en film som utlämnar så mycket av det som gjorde orginalet fantastiskt eller om recensionen är negativ får han veta att han borde läsa boken.
Ironiskt nog gör även jag mig skyldig till det oavstående i och med det här inlägget. Tyvärr känns det nästan som om jag redan har en åsikt*, men förhoppningsvis innebär alla spoilers jag läst att jag slipper sitta i biostolen och katalogisera gjorda ändringar, och istället kan fokusera mig på filmen.
Kanske.
* Som jag skulle kunna redogöra för, men det känns som det inlägget redan är alldeles för långt.
Besatt av verklig virtualitet
Publicerade mars 12, 2009 Allmänt Leave a CommentTags: Internet, nätkultur, podcast
Andra avsnittet av A Life Well Wasted dök upp häromdagen, och tack vare ett väldigt dåligt tajmat grävjobb utanför mitt sovrumsfönster fick jag lite tid över som jag använde till att lyssna på vad snabbt har blivit en favorit på podcastlistan.
(För lite bonus-Robert Ashley – fast i ett helt annat tonläge – rekommenderar jag avsnitt åtta av Rebel.fm.)
Till skillnad från avsnitt ett, som behandlade The Death of EGM, och kändes lite väl inåtvänt – Robert Ashley har jobbat som speljournalist, däribland hos EGM – är det här mer allmängiltigt; nu tar han sig an alla sorters samlande. Han träffar en konstnär som öppnat ett flippermuseum, samtalar med en entusiast som har källaren fylld med gamla TV- och arkadspel och, i det tredje segmentet, det som slog verkligen an en sträng hos mig handlade det om Preserving Virtual Worlds-projektet.
För en stor del av vår tillvaro utspelar sig på nätet dessa dagar. Vi träffar vänner, samtalar om dagens händelser, hittar vad som intresserar oss, hittar kärleken. Allt online. Några av aktiviteterna är fortfarande till del stigmatiserade. Vissa aktiviteter tittas det snett på. Det kommer att förändras.
Ett problem som det dock inte går att förneka att Internet för med sig är hur efemärt allt är; material som publiceras där kan försvinna inom ett ögonblick. En länk är väldigt sällan permanent, avsett vad bloggar kallar dem. Här i Sverige har Kungl. biblioteket genom Kulturarw3 till uppgift att bevara svenska internetpublikationer för eftervärlden. Men det är publikationer, tidningar och bloggar. Spel är en annan femma. Och det är vad PWW befattar sig med.
Ett single player-spel är ingen utmaning. Så länge du har rätt platform för spelet kan du återskapa upplevelsen till 100%. Tänk er nu att försöka hitta ett sätt att bevara en virtuell värld, där en stor del av upplevelsen består i interaktionen mellan spelarna – mellan människorna.
Trots att metodiken är under utveckling gör de vad de kan. När man lyssnar på PWW:s inspelning av nedstängningen av EA-Land (tidigare känt som Sims Online) är det svårt förbli oberörd. De sista fem minuterna innan de sparkas ut från servern är känslomässig häxkittel. Folk säger adjö till vänner de umgåtts med i månader och år. Tårarna är nära. Det finns ingenting virtuellt över känslorna.
En av de mest talande ögonblicken i Pirate Bay-rättegången var när åklagaren frågade när killarna träffades ”IRL” första gången, och fick till svar att de inte använde sig av det uttrycket; IRL är förlegat och irrelevant, allting är en del av livet.
Inte filmen av Joel Schumacher, utan Morrison med Quitely. Efter All-Star Superman är jag definitivt redo att läsa mer av dem. Spelar ingen roll om det kommer ut två nummer om året, när de troligen kommer vara de två bästa numren det året.
